Mitt liv i USA

Nu ska jag ta och berätta lite mer om allt som hänt för den som är intresserad. Den senaste veckan har varit min värsta sedan...ja, jag vet inte när!

Helt plötsligt få veta att man snabbt som attan ska flytta på sig och inte veta vart i landet man hamnar, eller tom tvingas åka hem. Vet inte hur många tårar som svepts bort för detta, har under dessa 5 månader hunnit skaffa riktigt bra vänner som jag inte vill lämna, har hur många gånger som helst tyckt det varit jobbigt att behöva lämna om 7 månader.

Nu till det nya. I söndags eftermiddag träffade jag min nya värdfamilj för middag. De är snälla men herregud vad de snackar skit om deras förra au pair från Thailand, min värdmamma har kallat henne stupid ett par gånger. De hon gjorde var visserligen konstigt men det sätter pressen på mig att allt ska behöva vara perfekt på en gång.

Vmamman kom och hämtade mig vid 7- tiden i måndags, efter att vi en timme tidigare haft ett litet cupcake-party med mina numera ex-vfamilj. Det var då min ex-vmamma berättade för ungarna. Zoe fattade inte vad som hände men Zach började gråta och fråga varför till mig. vmamman sa inte ens hejdå, vpappan hjälpt emig med väskorna och skakade hand m.m när det var dags att fara.

Huset jag nu bor i är rätt stort & fint med en touch av Wisteria lane med andra färger. Ny familjen är "extremely neat", det känns verkligen som att jag bor med Bree. Även mitt eget rum måste vara välstädat med bäddad säng med tusen kuddar på hela tiden. Det är något jag inte trivs med, vill kunna slappna av utan att vara orolig för att ha glömt att bädda sängen en morgon. Och inget annat än vatten är tillåtet i rummet heller.

Har nu också egen bil, första dagen fick jag köra med alla tre ungarna och värdpappan som visade mig 5 olika platser som jag ska hitta till, dom var rätt irriterade med den förra för att det tog tid för henne. Fick under dagen också vara ensam med alla tre, en ett åring, skrikig och olydig tråring och en femåring. När man inte känner ungarna och dom vet inte vem jag är plus att man måste ha en ett åring på armen hela tiden kan vara ganska jobbigt, plus att försöka komma ihåg allting. Men det går framåt, de verkar nöjda med att jag hittar i alla fall till hälften redan. Idag fick jag ta ettåringen själv till tjejarnas skola 20 minuter bort, tur som var hittade jag men mamman bad om ursäkt för att pappan lämnat mig ensam med henne (3 dagar ska man inte vara själv). Sen på väg från banken fick jag ta all tre igen och följa efter i "min" bil vmammans bil. Så mycket för ursäkten då.

Har inte haft tid att äta lunch de senaste dagarna, vmamman äter knappt alls (hon är så tiny, känner mig riktigt lång bredvid henne) och räknar väl inte med att andra faktiskt behöver äta ibland.

Men än så länge verkar de nöjda, bara det att jag kan köra och pratar engelska är stooora plus. Vmamman tycker jag har en New York accent, hahaa, men gärna för mig så länge den inte är så svensk.

Men trivs lite halvt...långt från allt...överdrivna renligheten...maten...får se hur detta går men har givit mig fan på att stå ut. Vet inte ens om jag kan få en annan rematch.