Mitt liv i USA

Nu börjar det dra ihop sig, kan i princip se mig själv på flygplatsen i väntan på att flyget ska släppa av mig i Sverige. Har börjat packa en resväska redan med saker som jag inte kommer använda och så. Ungarna har de senaste två veckorna frågat om när jag åker, och Paige säger varje dag att hon önskar att jag kunde bo kvar här i USA och bo granne med dem så hon bara kunde gå utanför dörren och knacka på min. Hon har även bestämt sig att att komma och hälsa på mig i Sverige när hon är stor så vi kan hitta på massa saker tillsammans. Och mycket mer "I love you" och "I'll miss you sooo much!" har både hon och L.J klämt fram en del på sistone. Adison som bara är ett år ska också alltid med mig ut när jag ska någonstans och börjar gråta när dörren stängs, "värdföräldrarna säger alltid "run Ida, run! She's coming after you!". De här ungarna ingår verkligen inte i kategorin väluppfostrade (trots att ansökan sa det haha) men ibland kan de vara riktigt snälla. Känns lite overkligt att vi antagligen inte kommer att ses mer.

Även om det skulle vara skönt att komma tillbaka till Sverige på ett sätt, kommer det vara ännu jobbigare att lämna USA. Att prata engelska konstant, shoppingen, alla man lärt känna osv. Sen kommer det bli en omställning att komma tillbaka, svenska pengar, språk, mentalitet, priser (suck) och alla man är långt borta ifrån och allt annat. Efter en vecka hemma tror jag att jag kommer bli galen!