En betraktelse
Ofta vid möte av nya människor och man berättar att man är svensk, eller presenteras som svensk eller liknande hör jag ofta: Ja, det är jag också, min farmors pappas kusin kommer därifrån! Säger dom på största allvar. Tycker det låter lite lustigt, det händer så ofta, att dom minsann också har någon connection dit, och speciellt med Tyskland händer det. Ja men jag har ju ett tyskt efternamn, så jag är tysk! Så kan dom varken uttala det rätt eller komma ihåg vem det nu var av alla släktingar som kom därifrån.
Detta var bla ett ämne vi pratade om i lördags, då jag och Ronja var hemma hos Sam som hade en liten fest hemma hos sig och sin room mate. Så då fick jag frågan om jag också var en sån där "fejk svensk" eller faktiskt var född där. En av killarna där hade dock en svensk mamma, men hans svenska var riktigt bedrövlig så blev inte mycket svenska under kvällen inte. Det var en trevlig kväll men det var så mycket skryt hela tiden, att dom envist ville visa hur allmänbildade och världsvana dom var. En annan av dem var marin soldat stationerad i Quantico och såg riktigt fram emot att få åka till Afghanistan snart, och sa att om han dog där så var det helt fine med honom eftersom han då dött "for a good cause".
Eeh..ok.
05:22:14
Ja, alltså alla som är med i armyn är väl mer eller mindre självmordsbenägna. En snubbe jag träffade var stridspilot och gjorde/gör regelbundet flygningar övar Irak. "They shoot at me all the time!". Frågade om han inte tyckte att det var otäckt, varpå han svarade "No, I'm so used to it by now. And I'm not scared of dying!" som om det var det mest naturliga i världen. Något stört!